Jag provsprang pannlampan igår kväll, det var en bra idé. Senare på kvällen snubblade jag över en sida till ett lopp jag sneglat länge på, Ursvik Ultra 75km och kunde förstås inte låta bli att anmäla mig. Tävlingen går 5 varv på Extremebanan i Urvsik, förmodligen Stockholms tuffaste 15km-bana, kraftigt kuperad terräng. Eftersom jag bor på joggavstånd kan jag träna där hur mycket jag vill i vinter och förhoppningsvis vara redo för tävlingen den 1:a april.

Jag kanske borde ha varit avskräckt från terräng och mycket backar i och med Haninge Trail i helgen, men det hade den motsatta effekten faktiskt. Jag fick en påminnelse, jag älskar utmaningen och har saknat den. När jag frågade om man kunde anmäla sig till något så stolligt svarade min underbara älskling “Det är väl inte det stolligaste du anmält dig till i så fall?” på sitt lite lagom jordnära och lugna sätt. När jag slutat skratta anmälde jag mig.

För han har ju så rätt, min underbara skarpsynta älskling. Jag har saknat något att vara nervös för, något som sporrar mig och som jagar ut mig i spåret. Som jagar upp farten, som ger mig något att kämpa för. Nu har jag det, nu vet jag vad jag ska sikta på.

Initialt ska jag kämpa för att komma upp i distans igen, jag har legat av mig lite och blivit lite lat. Långpassen ska in i schemat igen, jag har mest sprungit milen och varit nöjd med det.

Jag undrar om någon reagerar negativt om jag smyger med mig träningskläder till tjejträffen på Karla Café på lördag så jag kan springa hem därifrån? Det skulle bli ett perfekt långpass, Vallhallavägen ner till Strandvägen, och följa kanten, vad den nu heter bort mot Västerbron nästan men ta genom Rålambshovsparken och via Traneberg, Bromma och sen till Spånga. Det blir, om jag inte minns fel, närmare 18km. Kanske 20km beroende på vilken väg jag väljer.

Det skulle vara perfekt med lunchuppladdning, sitta och språkas en stund och kanske ta en kaffe också, och sen avsluta dagen en löpning hem.

Men jag är lite fundersam, alla jag känner är nämligen träningsnördar som inte tänker att det är konstigt att man kommer mer eller mindre träningsklädd och jag umgås mest med folk som tycker löparskor, träningsjacka och sådant är normal klädsel. Det är inte säkert alla är av samma åsikt, men jag vet inte. 
Det vore inte första gången jag svidar om på en toalett någonstans och joggar hem, eller kommer träningsklädd till ett event och springer därifrån.

Å andra sidan vet tjejerna om hur knasig jag är även om de inte tränar på samma sätt själva, de om några vet ju det så jag får väl kasta iväg frågan till dem helt enkelt och se hur det landar. Jag får planera om, om det verkar som att det inte är populärt. Edit: Det landade väl f ö, så jag smyger med träningskläderna och springer från stan. *jippi* 😀 😀 😀